Richard Dahan är en kunnig sjukgymnast som har föreläst mycket om det här med återgång till träning och match. Med hans gedigna erfarenhet och kunskap har han skapat något han kallar för Rehabtrappa. På sista steget av denna trappa finner man att en hel veckas vanlig träning ska kunna utföras innan spelaren återgår till match. Detta är en väldigt bra regel, för hastigheten, intensiteten och det ökade stresspåslaget påverkar spelarna väldigt mycket, och ska man prestera till 100 % när det gäller så dels måste spelaren kunna lita på kroppen och veta att allt funkar, dels minskar skaderisken om vi vet att spelaren kan prestera fullt utan att hämmas av foten.

Ska denna regel alltid gälla? Och på alla åldrar?

Detta kan diskuteras till tidens ände. Vad måste vi väga in?

Ålder? Självklart. En ungdomsspelare som inte är färdigväxt och inte kan kontrollera kroppen ordentligt redan från start, ska ju inte in på plan för tidigt. Tyvärr är det ändå många som känner pressen att gå in och spela trots att foten fortfarande smärtar, kanske pga att hen är lagets stjärna och så vidare.

Nivå? Är det slutspel för ett seniorlag där spelaren har 15 år bakom sig i idrottskarriären – då kanske det inte är så illa. Spelaren känner sin kropp, kan ändra sina rörelser lite för att passa en fot som inte känns helt bra än. De har ju trots allt betalt för detta jobb. Men om det i slutändan leder till en kronisk fotleds smärta? Kan man begära detta bara för att de har betalt för att spela?

Som ni förstår är det inte lätt att ta beslut eller generalisera, det måste tas beslut individuellt.

Vad kan hända då?

Om själva leden inte är redo för belastningen pga även minimala skador i den, så påverkas ju läkningen sämre. Svullnaden hinner aldrig gå ner ordentligt och foten förblir stum och rörligheten sämre jämfört med andra foten. Spelar det roll om man ändå kan idrotta och gå och så vidare? Ja, det gör ju det, för stumhet = sämre svikt, vilket gör att andra strukturer, exempelvis hälsena får större belastning för allt sker i mindre rörelser. Även andra leder påverkas, knäet belastas mer och så vidare.

Spelaren utsätts även för fara; idrottande med ostadig fot kan leda till fall eller rörelse som inte var planerad, vilken kan skada andra leder i kroppen. Tänk om den där fotledsstukningen som aldrig fick återhämta sig leder till en fotledsartros vid 40-års ålder? (Man kan inte byta fotled lika enkelt som knä- eller höftled.) Eller till att man efter några år inte kan träna hopp och löpning längre pga smärtande fotled som ingen kan hitta direkt orsak till?

Trist scenario… Och då är det här ”bara” en fotledsstukning.

Alla ni som arbetar i klubblag, nationella lag och så vidare – ni har inget lätt jobb…
På återseende!